Om kvinnor, konst och “empowerment”

judychicago_redflag

Red Flag © Judy Chicago, 1971, Photo-lithograph, 20″ x 24″, Photo © Donald Woodman

Kan konst vara ”empowering”? Med detta engelska begrepp syftar jag här på sådant
som tar kål på det som förtrycker en grupp människor. I detta fall handlar det om
kvinnor, och om konstnärer som råkar vara kvinnor. Den officiella konsthistorien har
från dess början till dags datum diskriminerat kvinnor som utövar konst genom att inte ge dem den plats i litteraturen som de förtjänar. Whitney Chadwick skriver i Women, Art and Society om hur konsten och kvinnor skiljts åt under århundraden. Det är inte så att det under hela konsthistorien inte funnits kvinnliga skapare och inte heller är det så att de få som blivit omskrivna varit undantag. Däremot har kvinnliga konstnärer spelat i en lägre division; den som var reservad till deras biologiska kön. Konst var gjord av män och ”kvinnokonst” var en annan kategori. Kvinnors konst har beskrivits genom att försöka länka den till traditionellt sett kvinnliga egenskaper (som t ex svaghet och charm). Trots denna diskrimination nämner renässansmannen Giorgio Vasari åtminstone tretton kvinnliga konstnärer i sin andra upplaga av Le Vite de…Pittori Scultori, ed Architettori…, en text som dokumenterar framstående italienska konstnärers liv. Inga av dessa kvinnor betecknades som ”genier”, dock, eller i Vasaris egna ord:

“To the woman artist belongs diligence rather than invention, the locus of genius.”

Det fanns ingen kvinnlig motsvarighet till ”geniet” som alltid var en man. Att skapa, det var mannens territorium. Sett utifrån ett maktperspektiv är det inte svårt att se att de som hade privilegierna skapade en konsthistoria åt sig själva, dvs att den officiella konsthistorien är en manlig sådan, gjord av och för män. Och mycket av detta är fortfarande sant även idag. Trots att 65 % av studenterna på spanska konsthögskolor idag är kvinnor var procentsatsen av kvinnliga konstnärer på förra årets största spanska konstmässa oproportionerligt 25 %. Av dessa var 5 % spanjorskor.

Under 1970-talet, i andan av kampen för mänskliga rättigheter, började många kvinnliga konstnärer experimentera med icke traditionella konstformer, som t ex performance,som använde den egna kroppen som material. På så sätt kunde de experimentera med en konstform som inte bar på en sexistisk tradition och med den visa deras syn på världen. Som kvinnliga konstnärer stod de utanför den officiella konsten som var gjord av män och genom sin konst gestaltade de sina egna upplevelser som kvinnor och arbetade med tabubelagda ämnen och sådana som i ett patriarkalt system inte är ok att diskutera därföra tt det sätter systemet i gungning, som t ex stereotyper, sociala orättvisor, våld mot kvinnor och icke-privilegierade grupper. Med ”våld mot kvinnor” har vi i åtanken psykoterapeuten Peter Szils definition:

”In the context of domestic violence or violence against women, violence is understood as all those abuses of ones’s power that aim to influence, limit or break another person’s will by emotional, verbal, sexual, economic or social coercion. Violence is a systematic behaviour; a strategy that aims at rule and control over others. The often aggressive outbreaks that commonly occur within this strategy are therefore fundamentally different from quarrels and rows that happen in every relationship. The fundamental element in how systematic violence comes about is not aggression but the unequal division of power.”

Adrian Piper (1948), med studier i både filosofi och konst, åkte 1970 runt i New Yorks buss och tunnelbana med en handduk i munnen. Verket var ”Catalysis IV” och
symboliserade afroamerikanernas situation. Med det ville hon vara en katalysator för
social förändring genom att konfrontera människor med sitt verk och få igång en
dialog. Samma år undervisade Judy Chicago (f. 1939) på den första feministiska kursen på Fresno State College. Året efter satte hon och Myriam Schapiro (1923) igång ett feministiskt konstprogram på ”the California Institute of the Arts”. De uppmanade sina elever att göra konst som hade att göra med deras egna upplevelser som kvinnor i deras kroppar. Det var ett sätt lyfta fram kvinnors kunskap och erfarenheter som motvikt till patriarkatets begränsade kvinnosyn. Samtidigt var de noga med att påminna om att kvinnors upplevelser formas socialt och kulturellt, att de är inte biologiska. Schapiro och Chicago invigde 1972 projektet ”Womanhouse” i vilket sammanlagt 28 kvinnliga konstnärer deltog. Merparten var elever på det feministiska programmet, men även andra etablerade konstnärer deltog. Den övergivna gamla 17-rumsvillan i Los Angeles fick de av ägarna och under några månaders tid ägnade sig deltagarna åt att både renovera villan, med allt vad det innebar av praktiskt lärande, och att utforma installationerna. Miriam Schapiro deltog med ”Dollshouse”, som var en kombination av ”the beauty, charm and supposed safety and comfort of the home with the unnamable terrors existing within its walls”. “Menstruation bathroom” var Judy Chicagos bidrag till projektet: ett badrum med en soptunna fylld av blodiga tamponger. Hennes lite senare verk, den fotografiska litografin ”Red Flag” (1973) har som motiv denna så vardagliga aktivitet i kvinnors liv, men så sällsynt i konsthistoren, som att ta ut en blodig tampong.

Blod använde även Ana Mendieta (f. 1948) i en performance 1973 i vilken hon iscensatte en våldtäkt med sig själv som offer. Detta gjorde hon efter att Sarah-Ann Ottens, en elev på universitetet hon studerade på, blivit våldtagen och mördad. På så vis ville hon bryta tystnaden kring vad som hänt. Andra verk av Mendieta har att göra med kvinnokroppen och dess koppling till jorden. Med hjälp av krut, stenar och blommor ”ritade” hon in siluetten av sin kropp på marken på platser som Iowa i USA och Oaxaca i Mexiko. Tragiskt nog är det mycket möjligt att Mendieta själv år 1985 föll offer för det våld mot kvinnor hon protesterat mot. Hennes man, konstnären Carl Andre, blev friad i en omdiskuterad rättegång i vilken Mendietas död ansågs vara
självmord genom att kasta sig ut genom fönstret i lägenheten de båda delade.

En konstnär som en generation yngre än Ana Mendieta också arbetar med teman som förtryck och identitet, är Kara Walker. Även hon använder sig av silhuetter, men inte silhuetter av sin egen kropp utan i svart papper. Medans Mendieta är utlämnande och sårbar använder sig Walker av ironi. Trots den, eller kanske tack vare, är hennes verk enormt kraftfulla och smärtsamma. Walker blev hårt kritiserad, bl a av Betye Saar, en kvinnlig konstnärskollega som 1997 drog igång en kampanj bland afroamerikanska personer inom den nordamerikanska kulturvärlden för att stoppa Walker och hennes verk. Betye Saar ansåg att Walkers verk, de svarta papperssiluetterna som uppklistrade på museiväggarna bildade enorma scener som illustrerade amerikas historiska rasism,var ”negativa”. Hon ifrågasatte också om Walker förrådde afroamerikanerna med sin konst. Walkers siluetter avbildar stereotyper från 1800-talets nordamerikanska histora med figurer som skulle kunna vara tagna ur litteraturen från den tiden: slavägare, slavar och plantager. Siluett-tekniken lurar åskådaren för ett ögonblick till att tro att det är något vackert man ser. Men motiven är så långt ifrån vackert man kan komma: det finns grotesca scener av våldtäkter, mord, och kannibalism. I en detalj från ”The End of Uncle Tom and the Grand Allegorical Tableau of Eva in Heaven” ser man en man med träben sticka sitt svärd i en litet barn som ligger och sprattlar på marken. I verket ”The keys to the Coop” avbildas en svart liten flicka som springandes håller vad som ser ut att vara ett hönshuvud i handen medans en höna utan huvud springer framför henne. Flickans mun är öppen och tungan sticker ut. Trots att de tillhörde olika generationer har jag svårt att förstå Betye Saars kritik. Saar och Walker satt ändå i samma båt. Två afroamerikanska kvinnor och konstnärer som båda kämpade mot rasismen. De hade dock helt olika kreativa strategier. Betye Saar omskapade svarta stereotyper till positiva,inspirerande bilder. Hennes ”Aunt Jemima” blev ett ikoniskt verk. Hon förvandlade en svart stereotyp,”Mammy”, till en black power aktivist, med gevär i hand. Kara Walker däremot grävde upp det onda förflutna och avbildade det våldsamt och ironiskt. Men är det ändå inte så att det är nödvändigt att först se det fula och outhärdliga för att sedan, som Aunt Jemima, greppa geväret bildligt talat? Att ett första steg till förändring innebär att se det onda i vitögat och att sätta ord på det.

Ovanstående konstnärer är exempel på kvinnor som lyckades ta sig ur den plats i
anonymatet som var förutbestämd för dem. De skapade sig en plats i konsthistorien
samtidigt som de skapade sig själva som kvinnor, bortom patriarkatets trånga mallar.
Med deras verk belyste de strategier för att kontrollera som t ex, stereotyper och fysiskt våld. De lyckades med att skapa sig själva som kvinnor och konstnärer samtidigt som de med sina verk inspirerar till att fortsätta kampen för kvinnors ”empowerment”.

Bibliografi:
Ballester Buigues, Irene, El cuerpo abierto. Ediciones Trea, 2012
Chadwick, Whitney. Women, Art and Society, Thames & Hudson Ltd, 2012
Chicago, Judy: Through the flower: my struggles as a woman artist, 1975
Als, H., Calvo Serraller, F., Francés, F., Kara Walker. The Black Road. Cac Málaga,
2008

Internet:
http://www.womanhouse.net/works/utuk99gkvs97x83qsl7ntsktormvwt1
http://szil.info/en/publications/why-does-he-abuse-why-can-he-abuse
http://www.mav.org.es/documentación/informes/informe-mav-16-presencia-de-mujeres-artistas-en-arco-madrid-art-madrid-hybrid-y-justmad-2017

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

w

Connecting to %s